Natten är dagens mor, enligt en pjäs av Lars Norén. Det är genom att vila på natten som vi kan vara produktiva på dagarna. Eller?
Faktum är att det finns många som arbetar på nätterna. Hemtjänstens nattpatruller tittar till sovande gamla, och det finns läkare och annan vårdpersonal som måste vara beredda på att utföra operationer under vilken tid som helst på dygnet. Transporter sker även på natten, inte minst med flyg. Tidsskillnaderna över jorden gör att den som stiger på ett plan i Tokyo vid lunchtid kommer fram till Stockholm mitt i natten. Flygplatser kan därför ofta uppfattas ligga utanför den vanliga tiden. Och de har inte heller sin egen tid. Snarare följer var och en av resenärerna på flygplatsen sin egen klocka.
Den dubbla sömnen
Men detta är väl ändå undantag? Människan är trots allt gjord för att sova på natten och vara aktiv på dagen. Inte var man uppe på nätterna på medeltiden, om man inte var en dekadent adelsman. Eller? Faktum är att fram till industrialiseringen sov de flesta människor i två omgångar. De gick och lade sig ungefär klockan åtta på kvällen, och vaknade kring midnatt. Då steg de upp, och var vakna någon timme för att sedan gå och lägga sig igen. Man har gjort experiment i modern tid, där människor har levt utan elektricitet, och de som deltagit i experimenten har efter en tid sovit på samma sätt. Under den vakna perioden mellan de två sömnperioderna ägnade många sig åt att tolka de drömmar de haft under sömnen, och kanske var det också därför som många poeter upplevde att de var som mest kreativa under denna.
Det finns flera referenser till det två sömnperioderna i litteratur så sent som från det tidiga 1900-talet. James Joyce, Charles Dickens och Charlotte Brontë nämner alla fenomenet, som knappast kan ha kallats för ett fenomen under deras livstid.